Publicerad 2017-06-07

Krönika av Mikael Lekfalk

Mikael Lekfalk är kommundirektör och lulebo sedan 16 år tillbaka. Här berättar han om sin egen relation till staden och om utmaningarna och möjligheterna framöver.

Jag är född och uppvuxen 110 mil från Luleå i ett litet östgötskt samhälle som heter Kisa. Det borde kanske vara Kisa som jag kallar hemma, men efter 16 år i Luleå har den här staden blivit mitt hem. Redan från dag ett kände jag att i Luleå trivs jag och här vill jag stanna.

Numera bor jag precis där jag alltid velat bo, mitt i centrum. Det är här jag trivs som allra bäst. Jag uppskattar att kunna promenera till jobbet, ta del av det stora kulturutbudet och välja bland flera olika restauranger. Dessutom har jag gångavstånd till två stora idrottsarenor där jag kan se de bästa lagen i Sverige göra upp om SM-guld. 

Trots att jag bor så pass centralt är det inte långt till tystnad och natur. Jag kan till och med se vattnet från min lilla balkong, även om man måste tycka mycket om varandra för att rymmas två personer där…

När jag vill vidga vyerna och tröttnar på stadens puls och trafik promenerar jag helt enkelt ut på isen eller drar på mig långfärdsskridskorna för en längre tur. På somrarna cyklar jag upp till Ormberget för en löprunda eller hoppar på en turbåt till någon av skärgårdsöarna. 

Det är lätt att bli hemmablind, men den här kombinationen av närhet, vacker natur och stadspuls tror jag inte finns på så många andra ställen i Sverige. Det allra bästa är nog att mycket av det som går att uppleva i Luleå inte behöver kosta en massa pengar, här finns något för alla.

Som alla vet byggs det många bostäder nu, vilket är mycket bra. Utmaningen ligger i att växa fysiskt samtidigt som vi bygger staden på ett socialt hållbart sätt. Vi ska fortsätta vara en trygg kommun med ett rikt kulturliv. Det är det som gör att jag och många med mig vill bo och verka i Luleå och ingen annanstans.

Mikael Lekfalk, kommundirektör